Tavlan
Jag kom på att jag kan tillföra en extra essens till er som finner vad jag skriver läsvärt.
Denna lilla essens är skivan jag lyssnar på medans jag skriver detta: Gonzales "Solo Piano" .
Nåväl. Allt börjar med en dröm. Ingen dröm som du kan finna dig i under sömn, och inte heller en sådan dröm som du kan få av andras historier, utan snarare en tavla jag såg. Jag ser en ung man, lite tilltuffsad men med friska steg i en innerstad, en sådan kille som en främling delar sin historia med, var på den unga mannen tar till det och summerar. det främlingen hör formar dennes förlorade glimt till ett leende. Den unga mannen ler och rör sig vidare med friska steg.
Äntligen kan jag känna hur denna unga man börjar ta form. Han kanske inte är i staden han såg, inte med främligen han talade med, och inte påväg mot samma håll, men summeringen finns kvar. Det är det han lever för, i varje fall nu.
Det viktigaste är att han finns, och gör det han är bra på, att underhålla, att se och att försöka förstå. För om han kan hjälpa andra kan han hjälpa sig själv.
Livet är tavla, man börjar med en färg, och sedan fyller man i mer, ibland kan saker hända av misstag, till det bättre och till det sämre, och man fortsätter måla, endast när man har målat klart kan man se på helheten, annars tycker jag att man bör med friska steg följa penselns drag och se vart man hamnar!
//T
Denna lilla essens är skivan jag lyssnar på medans jag skriver detta: Gonzales "Solo Piano" .
Nåväl. Allt börjar med en dröm. Ingen dröm som du kan finna dig i under sömn, och inte heller en sådan dröm som du kan få av andras historier, utan snarare en tavla jag såg. Jag ser en ung man, lite tilltuffsad men med friska steg i en innerstad, en sådan kille som en främling delar sin historia med, var på den unga mannen tar till det och summerar. det främlingen hör formar dennes förlorade glimt till ett leende. Den unga mannen ler och rör sig vidare med friska steg.
Äntligen kan jag känna hur denna unga man börjar ta form. Han kanske inte är i staden han såg, inte med främligen han talade med, och inte påväg mot samma håll, men summeringen finns kvar. Det är det han lever för, i varje fall nu.
Det viktigaste är att han finns, och gör det han är bra på, att underhålla, att se och att försöka förstå. För om han kan hjälpa andra kan han hjälpa sig själv.
Livet är tavla, man börjar med en färg, och sedan fyller man i mer, ibland kan saker hända av misstag, till det bättre och till det sämre, och man fortsätter måla, endast när man har målat klart kan man se på helheten, annars tycker jag att man bör med friska steg följa penselns drag och se vart man hamnar!
//T
